Anna Inger Funni Jonasson

kl. 14.00

I helgen har det varit gräs för hela slanten.
Hjälpt pappa med höet på åkern samt klippt gräset på gräsmattan och runt i kring. Daniel och jag jobbade på bra.

Men höjdpunkten i helgen var min älskade Greifi.

Har de sista dagarna då han varit hemma ifrån sin extra matte märkt en enorm skillnad på honom. Han har liksom vaknat igen.
Han har blivit riden ca 1 timma 4-5 dagar i veckan. Olika tempon och det sista har mamma och jag båda känt att det gamla ångloket Greifi börjar komma tillbaka.

Igår fick vi beviset....

Jag tog Ófeigur och hade Snót som handhäst och mamma red Greifi.
Vi red iväg mot rosenlund för att sedan välja kort eller lång runda beroende på vad åskan som mullrade i bakgrunden sa. Men det klarnade upp så vi tog vägen om Lina, den långa rundan. SKickade iväg ett sms till Lina om hon ville hänga på. Visst ville hon det. Hon tog Tinna och vi gav oss iväg.
Först genom snår och ris bland vissa trånga passager, inte de bästa hanhäst vägarna men vad gör väl det när Ófeigur och Snót är 100% uppmärksamma och båda kloka till att välja rätt vägar och sätter fötterna varsamt bland de många och höga risbuskarna där hålor lurar.

Men Greifi blev pigg PIGG!!! Och mamma orkade inte hålla honom med sin onda axel så vi sadlade om. mamma fick Snót och jag tog greifi med  Ófeigur som handhäst.

Ja det var som att tända en stubin. Kolsvart i blicken och med en sån glöd. Han hade ur kul och sprang fortare och fortare. Inte lika lyhörd som förrut men hans glöd ÄR TILLBAKA!!!!
Ófeigur bus galopperade vid min sida och var lika busig han!
Tinna fick också kämpa med en sprudlande glad Lina på ryggen.

Min älskade Greifi är tillbaka. Vilken tölt han visade mig idag. Han var snabb innan men nu... Jag fattar ingenting.
Han är dock stark. Så stark att jag hade ont i magen efter att ha fått sitta och sitta emot med höfter och mage hela tiden. Han vet ju de signalerna så jag inte behöver hålla honom i munnen. ÅH!!! Jag log och skrattade mycket. Men det var först när jag tittade till på Tinna och Lina som jag fattade hur fort det gick. Och när vi saktade ner ville han igen och igen. Ingen hejd på honom.

Å veterinären som för 2 år sedan ville avliva honom. Tack gode gud att jag lyssnade på mig själv och inte gav upp tillsammans med veterinären.

Nu ska jag fortsätta med att låta honom åka till sin extra matte igen och fortsätta den lugna och kontinuerliga träningen av honom. Tänk om... OM han kan bli min underbara ridhäst igen!!!! Kommer aldrig kräva tävlingsträning igen men om jag får tillbaka min underbara ridkompis är jag mer än nöjd och tacksam. 

Vindarna vänder!

Kram Anna