Anna Inger Funni Jonasson

Idag vaknade jag klockan halv 5 och kunde inte somna om. Somnade igen vid 6 tiden.. men då skulle jag gå upp klockan 7 så det jag somnade där skulle jag struntat i och istället bara gått upp.

Hundarna var bus pigga idag och de stod alla tre på rad och glodde på mig ända tills jag slog upp ögonen och gick upp. Sedan kilade vi till stallet och matade och gick på lilla morgon rundan runt åkern och kollade staketen. Sedan in för frukost till oss fyra.

Efter det åkte pappa och hämtade transporten som vi skulle ha idag för jag och Greifi skulle ju vara med på en uppvisning i Habo.

Arrangemanget var jätte bra och det kändes nästan som om man var på Emil i Lönneberga marknad! Och att solen sken gjorde ju inte det hela sämre. Greifi skötte sig fint. Jag gick runt med honom bland stånden och allt folk och djur. Han sa inte ett pip bara gick på lös tygel jämte min sida och hade full fokus på mig. Jag älskar den hästen han är så ärlig och ett helt fantastiskt psyke. Jag glömde väl inte att säga att han är hingst va ? ? ? =)

Sedan stannade vi till för pappa skulle köpa korv så då höll jag i alla hundar i vänster handen och Greifi i höger- Kom det ett barn som frågade om hon fick klappa hästen. Mitt svar är ju självklart ja! Men ett barn går bra... men ett barn är inte ett barn.. Om ett barn får klappa så vill ALLA barn klappa. Så det blev lite obekvämt med tio barn på greifis högra sida jag på andra och tre hundar på min andra sida... De är ju trotts allt djur och oberäkneliga hur snälla man än tycker de är så kan de ju hoppa till för saker.

Väl hemma städade jag transporten, mockade, fodrade och förberedde för kvällen, tog ett spår med Casper. Man hinner mycket på en dag... om man bara vill!

I skrivandets stund sitter jag i bilen på väg till Veteran-SM i styrkelyft. Tänkte kolla på sista klassen..

kl. 22.30

Nu är jag hemma och inne igen. Tävlingen var bra men inte så bra arrengemang som man förvöntar sig tilll ett SM.. Men jag tror det gick överlag bra för alla lyftare. Stackars pappa. Han kunde inte ställa upp. Han har jätte ont i axeln sedan länge tillbaka och ichias känningar... suck. han vill ju men så går det inte. Han tävlade ett par gånger med axelskadan, struntade helt enkelt i att det gjorde ont.. men nu går det inte längre.
Det är det farliga med idrotter. Vill man tillräckligt mycket så bortser man för smärta och att man känner sig sjuk. Man tar en treo och sedan startar endorfinerna, man värmer upp och sedan känns inte smärtan. man tävlar och belastar, glömmer smärtan. Smörjer in sig med linement, värmer med värmebyxor och knävärmare och sedan kör man. Sedan vaknar man dagen efter och undrar varför gjorde jag så?
Men sedan gör man likadant igen nästa gång...

När jag kom hem vid halv nio så hade jag Paeja kvar att träna så jag tände strålkastaren på ridbanan och körde ett grundträningspass. Det är trotts allt viktigt att gå tillbaka i träningen ibland. inte bara tänka framåt och framåt. Ibland måste man stanna av och tänka... kanske backa tillbaka eller bara skynda lite mer långsamt! Då är det bra med dagar som denna... för mörkt att rida ut och för tråkigt för unghästen att bara rida runt på ridbanan...  vad är väl då bättre än att markträna!? Jag har inget svar på det iaf!

Nu ska jag sussa!